Jag var sju år. Min bror och jag var ute på gatan och han ville lära mig att cykla. Jag kommer ihåg att det var höst och att det var mulet, lite kallt och blåsigt.
Det doftade friskt eftersom det hade regnat tidigare på dagen.
Bredvid vägen stod det träd och jag kunde höra hur gråsparvarna sjöng. Jag kunde också höra ljudet av cykeldäcken som rullade på grusvägen och hur människor gick bredvid mig och pratade. Runt omkring mig såg jag bilar, motorcyklar och människor. Längre bort kunde man se hur det öppna landskapet bredde ut sig.
Att cykla var svårt, men min bror hjälpte till genom att hålla i mig. Efter ett tag provade han att släppa taget och jag cyklade iväg. Det gick fortare och fortare och till slut kunde jag inte hantera farten. Jag bromsade häftigt, men med fel hand, Istället för att bromsa med bakhjulet använde jag framhjulet. Jag flög över styret och landade hårt på grusvägen. Jag kände hur det varma blodet rann från mitt ansikte och när jag tittade på min arm kunde jag se hur benet stack ut ur armen. Det gjorde så ont att jag inte ens kunde inte skrika, men tårarna forsade ner på mina kinder och blandades med blodet från mina sår.
Min bror hjälpte mig att komma hem. Vi hade ingen bil, så vi fick stanna en bil som kunde köra mig till ett sjukhus.